Norge våren 2016

Norge våren 2016

Resan västerut.

På tåget

Flygresa till Oslo via Helsingfors gick helt enligt planerna. Starten var tidig men så anlände vi också tidigt. På Gardemoen var det snöyra så flyget gjorde ett på extra varv innan vi landa ca 30 minuter försenade. Efter en liten stund letande fann vi bussen till Hönefoss. Resan tog ca en timme.

"Vår" bil

När vi kom fram till Hönefoss hade vårt förträffliga värdpar ordnat det så att en kollega till Hans mötte oss på busstationen. Kollegan, Karen ledsagade oss till Hans arbetsplats, Karriersentret där ”vår” bil stod parkerad. Vi läste in körinstruktionerna och startade den ca 20 km långa resa till Sokna som skulle bli vår hemvist i litet över en vecka. 

Sokna och Hönefoss

Kaia o Hans hem

Huset som familjen bor i är från början av 1900-talet. Kaias mormor lät bygga huset men Kaia själv är uppvuxen i Lakselv i Nordnorge. Kaia och Hans flyttade i på 80-talet och har rustat upp huset till ett modernt och fungerande hus i två plan.

Gårdsträdet kastar skugga.

Sokna är en liten ort på landsbygden mellan älven, järnvägen och riksväg 7. Riksväg 7 går genom centrum som består av några affären, en bensinstation och en restaurang. Den levande lantliga bebyggelsen ligger vackert i den böljande dalen omgiven av höga åsar. Lantbruk, boskapsskötsel och en så är en del av näringarna men många får sin utkomst i närliggande Hönefoss.

Hadeland Glassverk och Harestua

Glasblåsare på Hadeland

Hadeland Glassverk ett glasbruk även kallad glashytta som grundades redan i mitten av 1700-talet och är ett av de stora glasbruken i Norden. Området består av flera olika byggnader och representerar en brukshistoria som inte längre existerar i dess ursprungliga form men verksamheten är i full gång och produkterna är uppskattade.

Det gavs också möjlighet att följa med hur detta hantverk utövas idag. Man kunde beställa ett eget glas och följa med de olika stegen i tillverkningsprocessen.

Här bodde Jan-Olof o Gunnevi

Vi besökte också Harestua där Gunnevi och Jan-Olof bodde en tid under deras vistelse i Norge. Vägen hittade vi men vilket hus de bodde i gick vi bet på.

Första gången vi besökte dem var genast vi hade flyttat till Norge på 1976. Vi åkte tåg upp till Harestua från Drammen med endast adressen som ledsagare. När vi steg av tåget i Harestua som var en liten plats då tittade vi oss omkring, var månne fanns Moreneveien? En taxi ordnade upp osäkerheten och vi kom fram. Gissa om Gunnevi och Jan-Olof blev förvånade för på den tiden hade ingen varken telefon eller GPS i fickan så vi hade inte anmält vår ankomst.

Kollsjøen

Utsikt över sjön

Grått är populärt

Hans och Kaia har två fritidshus ett som ligger vid Kollsjöen en dryg halvtimmesresa från Sokna ”opp i marka” som norrmännen brukar säga och ett som ligger i Skånevik på Vestlandet

där Hans kommer ifrån. Vi gjorde en kort dagstur upp till Kollsjöen och hade med oss deras två hundar, taxen Fia och settern Pirjo som sprang den sista biten lös bredvid bilen. Å, vilken löpare, här hade Usain Bolt blivit till tvåa. Huset ligger vackert inbäddad i en sluttning med utsikt över sjön i väster och fjällryggarna i norr. Nog är den vacker den norska naturen. 

Drammen

Bekkegata 2

Besöket i Drammen väckte naturligt nog många vackra minne från 40 år sedan men också en förvåning över hur mycket som hade ändrat. Nya broar, vägar, kvarter med höga hus, ett nytt högskolecentrum osv. Vi gick naturligtvis också till vårt hem på den tiden, Bekkegata 2. Ute på gården träffade vi en kvinna som bodde i första våningen men hon kände inte till den dåvarande ägarfamiljen Holter.

Kerstin, Katrin, Gerd och Kjell

Dagens höjdpunkt blev förstås när vi träffade våra vänner från Norge-tiden. Katrin, dottern i familjen hade ordnat det så vi kunde träffa henne, Kjell och Gerd. Vi pratade naturligtvis om gamla tider, skrattade, kom ihåg, tittade på foton från då och kunde konstatera att Kjell har sin förträffliga humor kvar och sin vana trogen snabbtänkt och rask i sin replik. Trots att det gått nästan 40 år sedan vi bodde i Drammen så löpte samtalet utomordentligt och historia fogades till historia. Katrin som då var en flicka hade nu vuxit upp till en mogen kvinna med egen familj men hennes mors öppenhet och fars kvicktänkthet och humor kunde klart urskiljas i hennes karaktär. Gerd som vi träffade för första gången visade sig vara en öppen och trevlig person som genast bjöd oss dels till Tönsberg där dom bor sommarhalvåret och till Spanien där dom bor på vintern. Vi tackade naturligtvis jakande till erbjudandet och filar nu på kalendern för att hitta förslag till ett besök. Som alltid i glada vänners lag rusar tiden iväg och det var dags att ta adjö. Vi kramade om varandra och bedyrade att vi snart skulle träffas. Det var med värme vi tänkte på träffen men samtidigt också vemod att behöva skiljas från personer som betytt så mycket för oss och hjälp oss till rätta i mångt och mycket under vår vistelse i Drammen i slutet av 70-talet. Hoppas vi ses snart.

Ibland rörs jag av tanken hur hade det blivit om vi stannat kvar i Norge? Skulle vi sökt om norskt medborgarskap? Våra barn skulle säkert blivit norrmän skulle dom då fått ett bättre liv. Ja, frågorna är många och svaren får vi inte veta bara spekulera i. Annorlunda skulle det i alla fall blivit.

Vi startade vår resa ”hem” till Sokna och körde nu via Hokksund och Vikersund.

Grannarna

I och med att Hans o. Kaia bor ute på landsbygden så är de flesta av grannarna knutna till någon form av lantbruk. Hans själv är bl.a. biodlare och jag fick vara med och flytta hans bikupor till ett lämpligare ställe med en rikligare flora under vår vistelse hos dem. Hans drar också kurser i biodling, ja han Hans har många strängar på sin lyra. Han jobbar bra trots att han jobbar med vänstra handen (vits).

Grannar, djur o gäster

De grannar som bor strax på norra sidan av Hans o. Kaia så är en familj där föräldrarna har ”vanliga” jobb, hustrun jobbar inne i Hönefoss och mannen är hantverkare i rörbranschen. De bor på landet tillsammans med sina barn och har får, höns, hundar, katter osv. Jag lyfter på hatten för dessa mänskor som har förstått att mänskan är starkt kopplad till att få bo med naturen inpå och få idka jordnära verksamheter. Vilket nöje för barnen att få växa upp i denna Byllerbymiljö. De kommer säkert att tacka sina föräldrar i vuxen ålder för denna gåva. Självfallet kommer de i tonåren att ondgöra sig över att de har så långt till all ”viktig” verksamhet som ungdomar anser sig behöva då men tids nog inser de vilken fördel det är att växa upp på landet.

Att känna sig trött i huvudet ger stresskänsla att känna sig trött i kroppen ger tillfredsställelse.

Oslo

Vi gjorde naturligtvis en avstickare till Oslo, denna gång med buss vilket var en angenäm upplevelse. Nog är Norge vackert också genom ett bussfönster. Städer är inga stora upplevelser för mig trots att det finns mycket att beskåda. Vi traskade lite på varsitt håll och jag irrade mig till stadsdelen Grönland och trodde i ett skede att jag kommit till Indien.

Kerstin tappade en bit av en tand som hon måste få hjälp med. Att hitta en ledig tandläkare strax före kl. 16.00 en eftermiddag i en storstad det är inte så enkelt det. Men med hennes beslutsamhet, hjälp av telefon och ordningsmakten så ordnade det upp sig. Så hittade hon också ett bankkort som tandläkare kunde godkänna. Den tillfälliga plomben blev sedan ersätt här hemma.    

Över Hardangervidda (Europas största högfjällsplatå)

På onsdag 4 maj startade vi vår långa bilfärd till Skånevik. Vi monterade skidboxen på taket för vi var fyra vuxna människor och taxen Fia som skulle med, plus allt bagage. Man behöver ju så mycket! Allt nog när allt var packat och resenärerna dränerade bar det iväg, Hans vid ratten jag som ”kartläsare” och flickorna bak. Ett bra arrangemang från min sida sett. Fordonet en Skoda Oktavia herrgårdsvagn med dieselmotor fungerade utmärkt under hela resan.

Koseli hytta

Vår första anhalt blev ett ställe som jag glömt bort namnet på men vi är fortfarande nere i dalen där vi träffade bekanta till Hans o. Kaia. Deras ”hytta” var ett praktexemplar av den digra mångfald som den norska fritidsbostadsmarknaden erbjuder.

Där fanns också en hytta

Nu till resan över ”vidda”. Redan att uppleva höjdskillnaderna för en plattlänning från Österbotten är i sig ett äventyr. Träden blir färre och mindre, färgskalan minskar till olika skiftningar av grått, från nästan svart till vitt. Avstånden blir svårare att bedöma, fjällens konturer sammanfaller allt mera med horisonten som blir vanskligare att urskilja. Helt uppe är det snön och molnen som regerar. En hytta skymtar fram då och då nästan övertäckt av snö trots att det är i början av maj.

Paus i Geilo

Under färdens gång dyker filmen ”Kampen om tungvattnet” upp i mitt minne. De norska sabotörerna som blev nedsläppta med fallskärm mitt i natten och mitt i vintern och som med karta och kompass skulle leta sig fram i mörker och snöyra. En av grupperna hamnade på grund av dåligt flygväder 80 km från avtalad plats. De måste orientera sig fram till avtalad plats själva i dåligt väder om med en minimal matsäck. Hårda förhållanden kan man lugnt konstatera. Vi på vår resa var upptagna med att beundra utsikten och planera var vi skulle inta nästa måltid. Så olika kan ödet drabba olika individer av människosläktet beroende av i vilken tid de lever.  

Vöringsfossen

Måbö vackra rastplats

Snön minskar när vi kör utför ned mot Vestlandet. Vägtunnlarnas antal ökar en del av dem tiotals kilometer långa, utsprängda i fjället för att göra vår färd bekvämare och kortare. Tidigare generationer måste ta sig över fjälltopparna på slingriga slippriga vägar men utsikten var förstås mera spektakulär. Vi fick oss tillgodo alldeles med fantastiska vyer mer än vad vi kunde svälja. Vattenfall eller forsar i alla de varianter, smala slingrande, strida, i fritt fall små strilar ur berget, ja rinnande vatten i alla former.  

Så byggdes valvbroarna förr i tiden

Måbö valvbro

När vi kommer ner i dalen och närmar oss Skånevik är naturen helt annorlunda. Det är som om resa 1000 km i nord-sydlig riktning.

Åppelodlingar

Träd kan också prydas

Skånevik

Storgatan i Skånevik.

Stadsbäcken

Skånevik är en liten ort i Etne kommune, Hordaland fylke. De som vill veta hur kommunen presenterar sig kan besöka deras hemsida http://www.skaanevik.no/ Jag tänkte berätta om vad vi upplevde och fick vara med om under vårt besök.

Hans är hemma från Skånevik där bor också hans bror Alf-Ole samt hans syster som avled bar en kort tid innan vi kom på besök. Systerns familj har en dörrfabrik som nu deras barn driver.

Hans o Kaias hytta 

Hans o Kaias hytta

                                             
Vi körde upp en bit till Hans och Kaias hytta som låg vacker i bergsluttningen. Till fastigheten hör också ett stabbur som i dag används som gäststuga. Alf-Ole bor i grannhuset.

Vi bodde i stabburet och där var jätte mysigt. Hyttan är utrustad 

med alla bekvämligheter. Eluppvärmning, rinnande vatten, inne WC,satellitantenn o.s.v.

Vad är ett stabbur?

Kerstin tittar ut ur stabburet

Härbre eller stolpbod, ibland kallat häbbare och i landets norra delar häbbre, är ett fristående mindre förrådshus eller visthus för förvaring av livsmedel, kläder och diverse redskap, sommartid ofta använt som sovkammare. Härbret förekommer i skandinavisk, samisk, östersjöfinsk och nordvästrysk kultur, men finns också i Alperna och på den iberiska halvön. I Norge kallas motsvarigheten stabbur, i Sydeuropa hórreo. Samernas njalla har sin motsvarighet i Alaska och norra Kanada.

Bilarna

Alf-Oles hus

Alf-Ole har åtminstone två hobbyer, bilar och sötvatten akvarier. Om akvarier och dess innevånare hade han mycket intressant att berätta. Han reser runt i världen och föreläser om sin hobby. Bilarna som han har stadiga grejer. En mycket intressant och ödmjuk person, Alf-Ole.

Vedhuggning på gång

Så högg vi lite ved för att få göra något ”riktigt” arbete också. ”he e roligt ti arbeit ilag”.   

(Den gröna hallen i bakgrunden är dörrfabriken).

Alf-Ole till vänster och Kerstin på betryggande avstånd.  

Knutsens Dörfabrikk A/S

Strax intill på granntomten ligger dörrfabriken. Vi fick en utförlig och intressant guidning av VD Roar Knutsen. Entusiasmen, engagemanget och tron på det de gör var lätta att känna igen i hans berättelse. De karaktärerna är väl det som driver en företagare av idag och gör att han orkar verksamheten framåt. En handlingens man av särklass.  

 

Kerstin i samspråk med Roar

Slipmaterial i väntan på användning

Naturligtvis slipas kvalitetsprodukter med Mirkas slipmaterial.

Företagets webbsite: http://xn--drfabrikk-l8a.no/

Näromgivningen

Stenbron

Vattenfall

Naturligt nog företog vi utflykter i näromgivningen. Härliga böljande sluttningar, vattenfall, stenbroar naturligt placerade i harmoni med jordbrukslandskapet. Allt detta berör djupt en plattlänning från Österbotten. Att bruka jorden i detta landskap sätter naturligtvis krav på bonden att anpassa sig och vara finurlig för att hitta fungerande lösningar för sitt värv. Efter dagen slit kan han dock låta blicken glida över den vackra dalen och låta vyerna sjunka in medvetandet och samtidigt konstaterande att nog är det en bedårande bygd vi lever i.  

Gäster

Förvaringsbod i sten

Postvägen

Det har alltid ansetts att postgången är viktig och det har använts mycket energi och vedermödor på att få posten fram. Idag har denna ryggrad i samhället tappat lite av sin betydelse och Postverken runt om kring kämpar med att hitta sin roll i en allt mer digitaliserad värld.

Ek och bokskogar

Lövskogarnas inslag i landskapet är mycket mera frekventerat här än hos oss.

Samtal under eken

När man ”går på tur” ger man sig alltid tid att utbyta åsikter, nyheter och om bekantas och mindre bekantas väl och ve.

Vy över viken

Kaia o Kerstin vid en Douglasgran som gått ur tiden. 

Utflykt i Kvinnherad kommun

Vi gjorde en utflykt med bil och färja i det vackra fjordlandskapet. Först färja rakt norrut till Utåker sedan bil till Rosendal via Husnes och Uskedalen. Den stora höjdskillnader på öarna och halvöarna är berusande. Tiotalsmeter både nere till fjorden och upp till toppen av åsen.  

Kvinnherad kommunen lyfter fram fyra av sina sevärdheter, vi besökte en av dem Baroniet Rosendal. Glaciären Folgefonna skapade starka vibrationer om att ta en tur men det får bli nästa gång varken tid var reserverad eller utrustning införskaffad.